Hittills är 2019 rätt så likt 2018...

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Året har kickstartat! 2019 hej och välkommen. Nice to see you!

Hemma springer vi i ekorrhjulet som kallas vardagen där jag varvar nuvalocolen tillsammans med blutsaft för att hålla ett bra tempo.

Det är det eviga tjatet om vad vi ska äta till middag, vad vi behöver handla, när vi behöver handla, om vi behöver handla. Vi försöker strukturera vad det är för aktiviteter på schemat, vad som ska bakas till föreningslivet, vem som ska köra, vem ska hämta.

Brottningsmatchen nere i tvättstugan fortsätter med klädhögar som typ går att jämföras med Kebnekaise och dammråttorna ska förgöras till varje pris.

Det kan ju inte heller bara vara våra barn som tror att kylskåpet fylls på utav sig själv. De undrar vart refillen av mjölken eller skinkan är liksom.

Eller de gånger de ser oerhört förvånade ut när vi säger att de faktiskt behöver både mössa OCH jacka när det är minus sex grader och de ska utanför dörren. Trots några år i skolan nu så tycker de även det är lika förvånande varje morgon när vi säger att de ska börja göra sig iordning för plugget måndag till fredag.

Att jag inte är en levande tvättkorg är också väldigt förvånande för dem allt som oftast märkligt nog, de ser mest frågande ut och undrar istället vart man ska lägga den skitiga tröjan. När jag visar dem korgen som jag visat hundra gånger tidigare så skiner de upp som solar och lovar dyrt och heligt att glömma bort vart den är för att fortsätta slänga kläderna i små högar lite överallt.

Den ständiga frågan de ställer när jag kommer innanför dörren efter en jobbdag och ber dem ställa upp skorna på skostället, hänga in jackan i garderoben och ställa in yoghurtskålarna i diskmaskinen är ”om det varit mycket på jobbet?” eller ”har du pms mamma?”

Så hittills är 2019 rätt så likt 2018.

Dottern tycker fortfarande hon får ”göra allt” när jag ber henne städa upp hennes pysselsaker hon haft i vardagsrummet och i någon slags protest så slänger hon ner allt i pyssellådan och sen lägger armarna i kors och tittar på mig med bestämd blick och säger att ”jag ska skärpa mig för den där attityden klär inte mig”.

När jag höjer mina ögonbryn och ser frågande så svarar hon kort ”att jag inte behöver se ut så, för jag vet vad hon pratar om”.

Det är nästan där och då jag får en lite tår i ögat för det är här jag inser att jag har skapat en minikopia av mig själv.

Min man tappar färg i ansiktet och konstaterar att han har ett gäng tuffa år framför sig med dottern.

När jag sen inser att det är jävligt svårt att vinna en diskussion med fyraåriga dottern för att hon är en kopia av mig själv så försvinner den stolta tåren i ögonen och jag känner ren och skär frustration istället.

Men vi kämpar på, varje dag. Barnen fortsätter vara förvånande varje gång vi säger att det är dags att lägga sig. Idag igen? Ser det ut som de vill säga.

Jag ligger redan efter innan jag ens slagit upp ögonen på morgonen.

2019 har precis börjat. Kämpa Gabriella!

Så här jobbar KT och Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.