• idag
    28 sep
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    29 sep
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    30 sep
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    1 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Starkt och gripande

Teater
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mamma Elisabeth finns med på scenen i egenskap av den här dockan och bjuder tillsammans med Eva Dällerud på strålande teater
Foto: Sebastian Duvéng
Det ligger en sliten resväska på ett bord när Eva Dällerud gör entré på Kungsteaterns scen. “Jag är här för att tillsammans med min mamma ge er en berättelse från Förintelsen”, säger Eva Dällerud och avslöjar att hon tagit med sig sin mamma.

Det är upptakten till Jag, mamma och Förintelsen, en föreställning av och med Eva Dällerud som hade urpremiär på Förintelsens minnesdag. Eva Dällerud har haft god hjälp av Gunilla Orvelius som står för regin och även fungerat som bollplank. Annika Arnell, som gjort dockan och är dockspelsinstruktör, bör också lyftas fram.

Eva Dälleruds mamma föddes som Erzebet Klein och växte upp i den lilla ungerska gränsstaden Satoraljaujhely. Föräldrarna hette Gabor och Regina och paret Klein fick tolv barn. Av den stora familjen överlevde tre Förintelsen. En var Eva Dälleruds mamma som i Sverige använde namnet Elisabeth, en annan Eva Dälleruds moster Anna. Elisabeth Dällerud avled 1996 och moster Anna gick bort 2006 men båda är i hög grad närvarande i Jag, mamma och Förintelsen.

Föreställningen är gripande, sorglig och uppslitande men också upplyftande och bitvis dråpligt humoristisk. Det kan bli så med en mamma som inte varnar för fyllgubbar utan i stället bjuder in dem eftersom hon som matnarkoman inte står ut med att se någon hungrig. En mamma som utan att tveka tar upp jakten på en stor råtta som flytt in i garderoben och där stryper råttan. Eller den gång hon med spaden i hand följer en orm in i lövhögen. Tjoff, tjoff, tjoff. Ormen kunde ju skada barnen.

Eva Dällerud har aldrig varit bättre än under första delen av föreställningen där hon manövrerar dockan så känsligt att samspelet med mamma blir alldeles utsökt. Det är vältajmat och strålande bra.

I stormens öga

Den avslutande delen av pjäsen sitter Dällerud på en pall med dockan i knä. Där, i stormens öga, har det stillnat. Nu är det orden som står i centrum, Elisabeths självupplevda berättelse från deportationen till ankomsten i koncentrationslägret Auschwitz och vidare till lägren Plaszów, Dachau, Kaufering, Christianstadt och Bergen-Belsen där hon och Anna räddades 15 april 1945. Det är en berättelse som präglas av ofattbara grymheter, hunger och rädsla. Men också en stark vilja att överleva, som till exempel plockades fram när doktor Mengele boxade den utmärglade 13-åringen i magen.

Vi skulle vara slavar till det nazistiska herrefolket. Vilka är det i dag som har sådana anspråk? Vilka är det i morgon? Hålls inte minnet av Förintelsen levande riskerar denna fruktansvärda epok att bli en kort artikel i en historiebok. Och historieböcker kan skrivas om resonerar Eva Dällerud.

Foton av Elisabeth i 16-17-årsåldern och moster Anna
Foto: Sebastian Duvéng

Det var därför de kom överens, när Elisabeth låg för döden, att tillsammans berätta om vad som hände Elisabeth under Förintelsen så att ingen framöver ska kunna säga att de inget visste. De gör det för alla barns, barnbarns och barnbarnbarns skull.

Inledningsvis nynnar Eva Dällerud på en ungersk barnvisa som mamma brukade sjunga för henne och nu sjunger hon den för Evas son. Sonen krafsar mormor på armen och frågar: Ä dä, ä dä? Det är det lysande blå numret A 19505 som är intatuerat på Elisabeths vänstra underarm som väckt barnbarnets intresse. Ett nummer Elisabeth fick i Auschwitz.

Då insåg mamma att inte ens barnbarnet skulle komma undan tillägger Eva Dällerud. Hon är öppenhjärtig och avslöjar att mamma ljuger och alltid vill vinna men räds inte att blotta egna svagheter. Eva är rädd för allt. Hon har flera gånger försökt få mamma att berätta, hon vet vad som hände när kastrullerna rasar ur skåpet, hon ser hur mammas händer har svårt att gripa tag om saker.

Slingrar sig

Mamma vill inte berätta, hon slingrar sig. Måste sätta på potatisen. En dag är Christina på besök, Eva är elva år. Christinas och Evas mamma möttes i Bergen-Belsen och Christina frågar på barns oskyldiga vis: Blev din morfar också gasad av den där Hitler? Det är en rörande scen och Eva konstaterar att från den dagen blev hon som besatt av att få veta vad som hänt. Den dramatiska uppgörelsen med mamma kommer några år senare och när det på 1990-talet började röra sig nynazister på svenska gator övertygas Elisabeth om att hon måste bidra med sin berättelse.

Gunilla Orvelius, regi, och Eva Dällerud flankerar Evas mamma
Foto: Sebastian Duvéng

Jag, mamma och Förintelsen bör ses. Det är en stark, dramatisk och gripande berättelse som mycket väl platsar på större scener än Kungsteatern. Ett storverk av Eva Dällerud.

De vittnesmål av överlevande från Förintelsen som ingick i utställningen Witness har även samlats i en bok. Laura Frajnd, född 13 augusti 1926, kom till Sverige hösten 1945 med erfarenhet från Auschwitz, Dachau och Bergen-Belsen. Hon förklarar sin medverkan med orden: “Varför jag gör det nu? Jag är så gammal. Någon måste berätta“.

Eva Dällerud har med Jag, mamma och Förintelsen skapat ännu ett vittnesmål från Förintelsen som inte kan förtigas eller förbigås.