Tocke kônstit fôlk

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Visst är det så, att folk som hamnar utanför den mall som man själv tycker är normal, är väldans onormala och vridna i planeten.

Vad skönt det då är att vara fullkomligt övertygad om att vi och vårat lands seder ligger innanför den mall som anses normal.

Eller hur är det med det egentligen?

Det har gått några år nu, sedan man gjorde ett remarkabelt fynd i en av Namibiöknens sanddyner. I en gammal grav där den begravda mannens skinn för länge sedan förvandlats till dust hittade man en flöjt – urkarvad ur en gammal elefantbete – men också ett skrin med en märklig reseskildring.

Skrivet av en afrikansk globetrotter som på sitt livs äventyr hamnat i hedniskt land långt hemifrån.

Och vilken tur vi har. Någon vänlig själ har bemödat sig med att översätta dokumentet till svenska.

Omar Jamilha berättar:

-Det var ett minst sagt exotiskt land jag kom till.

Och för att ta det från början så var det så att under några dagar av solperiodens början så dyrkade innevånarna med stor iver sina fjäderfän. Folket smyckade sina hem med bilder av fäna och klämde i sig en ofattbar mängd av deras produkter. Efter det klädde de ut sina barn till små kopior av sig själva, tände eldar och skickade fräsande rör upp mot himmelen.

För att skrämma bort all världens ondska och närapå mig också.

Senare på året, när solen stod som högst på himmelen, pyntade man en stång med blommor och reste den mot solen. För att så småningom dansa runt skapelsen och sjunga sitt hemlands hymner där man med lust och fägring ägnade grodor särskild uppmärksamhet.

När kvällarna efter hand blev mörkare flockade sig befolkningen kring primitiva ljuskällor. Iklädda lustiga huvudbonader för att inmundiga röda skorpioner. Som sköljdes ner med drycker som gjorde att människorna blev väl så lustiga som grodorna.

Men det ruggigaste var nog ändå när nätterna var som längst. En natt rycktes min dörr upp och in svävade en flock vitklädda kvinnor med ljus i hår och händer.

-Huamej vad hedniskt, det var bland det otäckaste jag varit med om i mitt liv. Säkerligen en visit från dödsriket.

Och apropå, inte var det ofta som jag hörde människorna prata om sin Gud. Men när det närmade sig hans födelsedag offrade man grisar. Och tro det eller ej, när man på den dagens afton avlslutat sitt frosseri så kom verkligen deras Gud.

Ja, dom sa aldrig att det var så men jag förstod det. För han liknade faktiskt vår egen gamle medicinman. Med mask för ansiktet och röda kläder bringade han dyrbara gåvor till urfolket som blev glada och förvånade.

Efter det försvann han igen och väntades tillbaka först om ett år.

En vecka efter den upplevelsen var det dags för dessa primitiva människor att åter ta fram sina små hattar. Man drack och blev åter igen lustiga och efter att ha suttit och tittat in i en trälåda där något rörde sig, så sprang alla ut och skickade fräsande rör mot himlen igen. Samtidigt som rikets alla kyrkklockor började ringa.

Hu, vad hemskt det var, jag var överygad om att världen höll på att gå under.

Så avslutar Omar sin skildring och visst är det fantastiskt att vi, här uppe i den snöiga nord, får ta del av den afrikanska globetrotterns upplevelser.

Tocke kônstit fôlk, undrer just var han va nå'nstans?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.