Alla dessa Degerforsroller...

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Ida Thunberg

Jag funderar ibland över hur jag kan trivas så bra som jag gör med att bo på en så liten ort som Degerfors.

Jag älskade ju att bo i Stockholm, jag älskade att bo i London, jag älskar att resa, äta på nya restauranger varje kväll, se nytt nytt nytt.

Här hemma ser jag inte så mycket nytt, kan väl konstateras. Men jag tror kanske att det är just det som är grejen, att jag ser samma saker, samma människor, och att allt det står för en trygghet och ett Hemma som är svårt att skapa någonstans där rörelsen är mycket snabbare.

Här är det samma människor som liksom snurrar runt, vi har bara olika roller beroende på vilken plats och vilken tidpunkt vi möts på.

Vi möts i kapprummet i skolan på morgonen med skolväskor och extrastövlar ifall det blir regn. Lite senare ses vi på ett möte för jobbet eller någon förening. Vi spenderar timmar tillsammans på läktaren i Stora Halla, tittar på tränande barn medan vi avhandlar vardagen, livet och ibland även det där som är jobbigt och tungt. Vi träffas på fester, skrattar tillsammans i kön på Kronhallen, ses på Bosna en fredagkväll eller när vi köper en korv i bröd av varandra i en av kioskerna på Stora Valla när Degerfors IF spelar.

Vissa av oss förblir ytligt bekanta som nöjer oss där, och mellan andra av oss utvecklas helt andra band. Riktigt nära band, och rollerna blir nya igen i takt med att relationer fördjupas.

En del skulle förmodligen avsky att ha det som vi har det. Anonymitet är ju liksom inte det enklaste när man alltid känner nån så fort man går in för att handla mjölk.

Men jag har insett att jag älskar fördelarna med allt detta, och jag tycker att de överväger. Runt omkring mig finns det rätt många människor som vet vem jag är och som dessutom bryr sig om mig, och de vet dessutom vilka mina barn är, och de bryr sig om dem också. Nu när barnen närmar sig åren då mycket kommer hända, så småningom tonårsliv, nya kompisar, allt senare kvällar, och förstås även dagar då mycket kan ske - ja, då vet jag att det inte bara är jag och deras pappa som har viss koll på dem.

För runt oss finns människor som har känt barnen sen de föddes, som ser dem träna fotboll flera gånger i veckan, ser dem cykla runt på gatorna, som tar emot dem i sina hem som kompisar till de egna barnen. Och som också skulle reagera om de såg mina barn i en situation där de till exempel behöver hjälp.

Alla dessa Degerforsroller; mamma till Milo och Jack, ytligt bekant, resebyråägare, nära vän, förälder i klassen, journalisten som skriver i lokaltidningen, butikskunden, restauranggästen, och så vidare, och så vidare. Här är jag allting på samma gång, och visst händer det väl att man inte alltid är jättesugen på att prata med nån när man köper den där mjölken, falukorvsringen och vad det nu är och egentligen bara vill hem. Och visst händer det att den sociala kollen som finns på allt och alla står en upp i halsen ibland

Men jag tycker som sagt att fördelarna överväger. Jag är ju ändå allt det där, alla dessa roller, så varför inte vara allt på en gång?

Degerfors, mitt Degerfors. Ibland måste jag åka ifrån dig en stund för att andas lite. Men jag kommer altid tillbaka, och vet att du alltid finns där. Det räcker långt, och betyder en hel del.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.