Snart är det bara maken och jag kvar...

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Roger Gleisner
OK gott folk. Det börjar bli allvar nu.

Jag har vetat om i åratal att dagen kommer, men uppenbarligen ändå inte fattat.

Om fem veckor händer det, men inte förrän jag såg hur rummet börjar fyllas av flyttboxar insåg jag att nu är det faktiskt dags.

Yngsta dottern flyttar snart hemifrån. Närmare bestämt till Göteborg där hon fått jobb som undersköterska på Sahlgrenska.

Vägen hit har varit allt annat än rak och enkel, men hon har kämpat på. Och jag är så outsägligt stolt över den unga kvinna hon blivit. Målmedveten. Rakryggad. Empatisk.

Det är detta hennes far och jag jobbat för i stort sett sedan hon föddes: att hon ska vara självmedveten nog att veta vad hon vill ha ut av livet och ha styrkan att nå sitt mål.

Men nu står jag här och undrar vart åren tagit vägen…

Det var ju inte så länge sedan hon var en liiiiten tjej som hämtade hem sin första katt i en korg hon knappt kunde marklyfta. Som var så arg att tårarna sprutade för att hon inte var tillräckligt lång för att åka allt hon ville på Liseberg. Som flög själv till morfar i Schweiz med en ryggsäck som var lika stor som hon själv. Som ville ha skjuts överallt.

Nu är hon huvudet längre än jag, har körkort och bil och är snart färdig undersköterska.

Och gör precis vad hon vill av sitt liv.

Det innebär att hon flyttar till sitt älskade Göteborg där hon har både släkt och vänner. Dit hon har längtat i så många år. Där hon tänker sig att bygga sitt liv.

Kvar blir maken, hunden och undertecknad.

Jag är säker på att jag kommer att gilla vissa av förändringarna.

Till exempel att veta att huset ser likadant ut när man kommer hem som det gjorde när man gick på morgonen. Inga skor mitt på golvet. Ingen ryggsäck i trappen. Ingen disk som svämmar över. Varken nycklar, snusdosa, hårsnodd eller en halvdrucken energidryck på hallbordet.

Jag får en hylla till i badrumsskåpet och en garderob att hänga vinterkläder i.

Hon tar med sig sin katt, så nu är det äntligen någon idé att tapetsera om några rum som bär tydliga spår av en kattunges vilda framfart.

Men sedan då?

Hur tomt och tyst kommer det inte att bli? Både efter henne och hennes kompisar och deras diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Vem ska nu komma infarande som ett yrväder och föreslå att vi kastar om alla planer för att hon fått en lysande idé? Vem ska komma hem arg som ett bi för att någon blivit felaktigt behandlad? Vem ska påpeka för oss att vi håller på att fastna i soffan? Med vem ska jag ha livliga politiska diskussioner?

Jag vet inte.

Det jag vet är att jag önskar henne all lycka till av hela mitt hjärta.

Och så tröstar jag mig med att Göteborg trots allt bara är knappt 30 mil bort…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.