Låt barnen få bli vad de vill

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Roger Gleisner
Jag har legat hemma i sjuksängen i några dagar. Lyssnat på musik. Läst. Tyckt synd om mig. Till och med druckit te. Men allra mest har jag slötittat på tv.

Och när jag inte längre tittade på ”mina” program utan hamnade lite här och lite där, så upptäckte jag att barn numera verkar vara ett projekt.

Eller så har det varit så länge, utan att jag har märkt det.

Men jag låg i soffan och hörde föräldrar berätta att deras treåring behöver ett speciellt lekrum som består av olika delar för att främja hennes kreativitet.

En annan familj kunde inte köpa ett hus för det låg för långt ifrån den internationella skolan – och om femåringen inte blev trespråkig skulle tydligen hans liv förfelas.

En pappa berättade mycket målande om hur viktigt det var att bo i nära ett stall. Den tvåårige sonen skulle börja rida NU eftersom hans farfar varit en framstående polospelare och fadern själv börjat rida när han var två.

Och jag låg där och funderade på om inte det bästa för de små barnen skulle vara just att få vara små barn? För tänk om deras talang inte räcker? Eller om de inte har tillräckligt med uthållighet? Eller inte är stryktåliga nog?

Tänk om de helt enkelt inte vill bli konsertpianister, EU-tolkar och polospelare?

Vad ska föräldrarna göra då? Och ska barnen i så fall behöva leva med att de inte uppfyllde mammas och pappas dröm?

Jag har ärligt talat aldrig haft någon annan dröm för våra barn än att de ska hitta sin plats i livet och ha det bra där.

Under deras uppväxt var vi ganska envetna med att de skulle göra sina läxor ordentligt, och att de skulle ägna sig åt någon form av fritidsaktivitet.

Att ha OK betyg är en förutsättning för att kunna välja när man vet vad man vill – därför måste man göra sina läxor.

Om man inte testar olika saker kan man omöjligen upptäcka vad som passar just mig – därför prövade de på allt från körsång till ridning.

Men aldrig någonsin att vi försökte tvinga på dem något.

Och successivt upptäckte de vad som passade dem – och hur mycket tid, energi och engagemang de ville satsa. Dessutom lärde de sig en hel del om sig själva på vägen.

Bit för bit har de lagt sitt livspussel, och idag är de en bra bit på väg mot att hitta sin egen plats i världen.

Och jag låg där i soffan och tänkte att det vore bättre om dessa superambitiösa föräldrar uppmuntrade sina barn till att lyssna på sin inre röst, försökte ge de små telingarna trygghet att våga pröva på olika saker och samtidigt gjöra väldigt klart för sina ungar att inget i världen är gratis.

Då skulle deras barn ha större chans till ett lyckligt liv än vad lekrum, internationell skola och ridlektioner vid två års ålder kan ge…

Catarina Forsberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.