Om döden... å lite annat

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Om man som jag, hellre har umgåtts med litet äldre människor, får man också finna sig i att dödsbuden trillar in tätare än annars. Men varför har det då blivit så?

Ja inte att dödsbuden ramlar in, utan varför har det blivit så att man hellre umgåtts med erfarenhet än med slätstrukenhet?

Och i den ''ingen nämnd & ingen glömd-grupp'' av slätstrukna medborgare räknar jag naturligtvis in mig själv. Som timmar efter timmar suttit och lyssnat på samlad erfarenhet med vidöppna sinnen.

Och vad som var sant och vad som var skrönor - vid en sprakande eld mitt i den becksvarta natt - spelade inte så stor roll bara det var färgstarkt och sprängfullt av osande eder.

Eller att man fått vandra i skogar under skogsmullars ledning och fått se saker man aldrig skulle fått se annars.

Så visst är det minst sagt tomt efter dom gamla stigfinnarna som gått före. Och så finns det ju dom som man aldrig fick träffa men som bitit sig kvar i historien tack vare sin målande nedteckningar.

Som Stekås-Axel som i sina minnesanteckningar fråm1965 berättade om hur det kunde vara på Ko'sia sjöen i början av 1900-talet.

''Till Duvedalen på Kosia sjöen kom jag direkt från sjukstugan. Det var en trevlig trakt å folket där var i regel ljushåriga å hade melankoliska ögon. Akurat som kossera å di bruka säje att vi gör all så fort vi hinner. Där bodde Karl Persa, Ol Bengsa å Petter i Ålkärr å di drack Bergsmansexamen - 18 rejäla supar per man - rätt ofta å di söp tess Mora-klocka stanna. Fruntimrena hade ofta barndop å yst-öl ty di voro mycket fromma. Å Blå Bandistmöten förekom ofta där di ventilera sinne sarjade hjärtan. Ja hörde i min ungdom tals om en Blå Bandist som höll möten i Ölsdalen. Predikanten, en torpare från trakten, läste Fader vår mens menigheten stog på knä å sucka å oja sej. Predikanten stog vid en säng å unner den låg nystålade yxor. Den fromme läsaren passa på å sticka en yxa i kavajficka när de andra blunda men det bar sej inte bättre än att en ofrälse såg dä å när gubben predika färdit sa han.

-Du, som läser så knivskarpe böner måste ha alldeles förbannat mä nystålade yxer hemme.

Stekås-Axel är ju borta sedan länge medan en del biter sig kvar och i dag är det ju inte helt ovanligt att man jobbar på att bli hundra.

Som till exempel en av mina polare, Folke 94, som skaldar sig genom åren men också funderar lite på hur det ska bli.

Ett av hans senare verk har han kallat ''Min dröm, den eviga frågan om människans övergång från jordelivet till ett rikare liv efter döden''.

-För en tid sedan fick jag en dröm, en halucination kanske, ja du kan kalla det vad du vill.

Denna upplevelse var extremt konkret och jag befann mig på en annan planet där alla länder hade sin del av området.

Även för oss Karlskogingar hade plats anvisats där de återvändande människorna kunde samlas i sitt eget område.

Här rådde glädje och gamman över att på nytt fått träffa sina åldringar. Stora städer och länder hade sina egna områden och tillgängligheten var oändlig varför ingen trängsel kunde uppstå.

Själva ytorna såg ut som stora isflak där människorna flöt omkring under glada tillrop. Under kvällen släcktes belysningen ner och för alla innevånarna gällde full frihet att stanna där man var eller söka sig någon annanstans.

Överstepräst var en gammal man som med lätt hand vakade över alla jordens människor.

Var det Folkes fanrasi som spelade honom ett spratt? Ja kanske, men tänk om det verkligen var så att han fick sig ett tjuvkik på vad som komma skall.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.