Ingen kan sitta med armarna i kors

Krönikor
PUBLICERAD:
Krönikören uppmanar till handling.
Foto: Anna-Stina Tallmyren
Ragnarök, Armageddon, tidens slut... Ända sedan mänskliga kulturens begynnelse har det funnits profeter som förutspått världens snara undergång. En del har till och med gått och längtat efter den.

Andra gör anspråk på att representera en sanning lika obeveklig som naturlagarna. En av dessa rörelser är den aggressivt missionerande tillväxtkulten, som tror på evig tillväxt på ett jordklot med begränsade resurser.

De som varnar för klimatförändringarna har ibland också anklagats för att vara en sekt, vilket är lite märkligt med tanke på att artiklar om vår påverkan på klimatet under många decennier inte trumpetats ut med några domedagsbasuner, utan snarare som försynta påpekanden i olika vetenskapliga tidskrifter som få läser. Under tiden har tillväxtkulten ohämmat fyllt våra brevlådor, tapetserat våra gator och mättat TV, radio och internet med reklam, reklam och ännu mera reklam.

Alltså har vi inte gjort ett dugg, utan tvärtom fortsatt konsumtionshysterin och bränt mer och mer olja och kol för varje år. Men på sista tiden tycker jag att det har hänt något. När jag går förbi en av de större bokhandlarna säljs David Wallace-Wells bok om klimatet, som börjar med de föga upplyftande orden ”det är värre, mycket värre, än ni tror…”, på en av bestseller-hyllorna. En av landets största tidningar startar en särskild klimatredaktion. Plötsligt börjar klimatlarmen faktiskt låta mer som domedagsprofetior.

Jag vet inte om jag tycker att det är av godo. Problemet med domedagsprofetior är att de inte inbjuder till handling. Oftast blir effekten istället antingen att håna och häckla budbäraren, stoppa huvudet i sanden, eller att kapitulera inför undergången. Det hade såklart varit mycket bättre om vi hade förmått oss till att ta tag i problemen och göra något åt dem mycket tidigare. Men människan är rent allmänt usel på att agera snabbt och beslutsamt när det gäller gradvisa förändringar. Av någon anledning har vi mycket lättare att handla i en akut kris.

Det är så lätt att tänka att vi i Degerfors eller Karlskoga inget kan göra, att det är maktens män som Trump eller Xi som sitter på nycklarna till lösningen. Och det är sant att om du är rik och mäktig har du ett större ansvar eftersom du har större möjligheter att påverka, men vem kan egentligen förutse vilka konsekvenser ens handlingar kommer att få? Vem är du eller jag att säga att det är försent att göra något? Jag är absolut ingen vän av krigsretorik, men kanske är det vad som behövs. Åtminstone menar Australiens nationella klimatcenter att klimatkrisen kräver en mobilisering motsvarande den under andra världskriget. I det perspektivet kan nog ingen sitta med armarna i kors längre. Som det står i den där foldern ”Om krisen eller kriget kommer” som delas ut till hushållen: ”Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”

Tanken med den här krönikan är inte att sia om framtiden. Jag är inte heller ute efter att ge tröst eller falska förhoppningar. Vi sitter djupt i dyngan, och det är hög tid att börja gräva för att vi ska ha en chans att ta oss loss. Mänskligheten kommer kanske inte att utplånas, men vår civilisation kommer knappast heller att gå oberörd genom det här. Kanske ”klarar” vi oss med en havsnivåhöjning på några meter, enorma flyktingskaror och döda korallrev. Eller så går det rejält åt fanders och vi slutar i någon post-apokalyptisk Mad Max-tillvaro. Men civilisationer faller väldigt sällan på det där Hollywood-viset, med dunder och brak, jordbävningar och tsunamis (Skulle de göra det skulle det kanske bli lite mer fart på oss). I allmänhet tar det åtminstone några generationer. Under tiden har vi fortfarande ett val.

För mig gäller det valet att lyssna på larmsignalerna, men inte låta mig förlamas av dem. Är vi tillräckligt många som ror åt samma håll är det förhoppningsvis inte försent att vända skutan. Skulle det vara så illa att det redan har gått alldeles för långt är det bästa vi kan göra ändå att kämpa på och försöka göra kraschlandningen så mjuk som möjligt. Tillvaron efter stora katastrofer byggs trots allt inte upp genom att någon trycker på en omstart-knapp, utan genom att vanliga människor bestämmer sig för att våga tro på framtiden, börja samarbeta och bygga hus, odla mat, stifta lagar, starta skolor, skapa en värld tillsammans igen. Så låt oss sluta vänta på att Arnold Schwarzenegger ska dyka upp i slutscenen och rädda oss. Vi gör det själva istället. Det måste gå. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska!

Magnus Löfqvist

Magnus Löfqvist är ekolog, boende i Goda Händer ekoby och med i Degerfors klimatnätverk

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.