Av ord är du kommen

Krönikor
PUBLICERAD:

Vart vi än oss i världen vänder så är vi omgivna av ord.

Millioner ord på olika språk och med varierande innebörd.

Snälla, elaka, tillrättavisande, berömmande eller bara slentrianmässigt tidsfördrivande.

Och de allra flesta på ett språk vi inte skulle förstå. Om vi vore där.

Men det där - som rubriken anger - att vi är komna av ord, måste väl ändå anses som en sanning med modifikation.

För naturligtvis är det själva akten som avgör om man eventuellt blir kommen.

Men fram till det befruktande avgörandet har säkerligen orden - i de flesta fall åtminstone - haft en ansenlig betydelse.

För att man med hjälp av magiska dylika lyckats övertyga sin partner om det rätta i just det förhållandet.

Och på den vägen blir det sedan resten av livet.

Från det första ''titta'' tätt följt av ''mamma'' och ''pappa'' till det långt senare:

’’Det har jag inget minne av’’.

Men i alla fall, däremellan använder de flesta av oss ord som sopor.

Vi kastar dom omkring oss och bryr oss sällan om att sortera och bryr oss mycket litet om den eventuella skada ett förlupet ord kan ställa till med.

- Det var väl inte så farligt och absolut inte illa ment, det måste du väl förstå.

Men då är skadan redan skedd, vilken ofta är betydligt allvarligare än det sätt vi moderna människor hanterar vår ärvda grammatik på.

Men hur som helst med det, jag är själv ingen stark anhängare av det strikta sätt vårt språk enligt förståsigpåarna bör hanteras på.

Nej, jag lutar nog mera åt talspråket, det dialektala och konstnärens frihet, som accepteras inom andra konstarter som exempelvis musik.

-Ja mener, att alle kan mer eller minner läre sig å spele åtter noter men å improvisere å brodere runt ett givet tema ä betydlit svårere.

Ungefär som det borde vara mera tillåtet att göra med språket.

Charlie Norman, vår mest kände boogie-woogiepianist lär ha sagt vid något tillfälle.

- Börjar jag tänka på vad jag gör och bara titta på noterna, så låser det sig och allt går åt helsike.

Men helt nattsvart är det inte bland skrivarna heller för vi har ju några stycken ordpåhittare som accepterats trots sina improvisationer.

Och då tänker jag på - för att ta några ur högen - Fröding, Ramel, Hambe, Vreeswijk, Ferlin och varför inte Owe Thörnquist. Å så Taube förstås

Men i dag speler dä ju ingen roll va en tycker, dä te å mä aksepteres att vårt traditionelle språk hôller på å dö - å skulle dä anses som ett problem så ä dä i alle fall uttå övergående natur.

Det gamla artikulerande arvet är hårt sargat medan det nya, det förkortade språket blir mer och mer accepterat. Det måste ju gå fort när vi talar, förlåt kommunicerar med varandra för vi har ju så jävla bråttom.

Annat var det förr i tiden, på ordstävens tid, när man hade tid att göra en jämförelse till allt som hände.

- Dä ä långt härifrå å dit sa käringa å sträckte sej ätter månen.

Men oavsett hur det blir kan man i alla fall konstatera.

Av ord är du kommen och ord skall du åter varda. I alle fall i nôen fôrm.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.