Den döende planeten

Krönikor
PUBLICERAD:
Häll kemikalier i haven för att rädda miljön och glöm absolut inte att ta bilen när du går utanför dörren, vi kan inte slita ut våra ben! Hur tänker vi människor ibland?

Vi tycker det är fruktansvärt med alla katastrofer som händer runt om i världen. Senast i somras blev det obehagligt, det kom för nära. Skogsbränderna i Sverige skakade landet och ödelade massor av skog, men ändå tar vi bilen till kompisen som bor tio minuter bort. Orkaner och jordbävningar på andra sidan jorden anses som hemska katastrofer, men vi gör ingenting åt problemet. Dödssiffrorna och de fruktansvärda bilderna på nyheterna blir ogripbara, som om man kollar på en hemsk film. Det är svårt att ta in det fruktansvärda som hänt och man glömmer lätt bort att det är många människors verklighet och mardröm. Händelserna hamnar för långt bort och vi har svårt att sätta oss in i situationen. Det gör att vi har svårt att komma på hur vi ska och kan hjälpa till. Vi kanske pantar en burk eller två, men våra liv styrs inte efter att bli bättre. Eftersom vi bor i ett land som är skyddat från många naturkatastrofer, vill vi inte ändra vårt beteende. Alla vill väl lämna en hälsosam planet till våra barn och barnbarn, jag kanske har fel! Ofta blir vi för bekväma i lyxsvärden vi har, så att det blir svårt att se våra brister. Vi gillar att ta bilen till jobbet eller skolan för att inte förstöra håret och vi slipper att damma av cykeln som står i garaget.

Naturkatastrofer

Jag satt en kväll och tittade på nyheterna, varje år drabbas runt tvåhundra miljoner människor av naturkatastrofer. Det visades bilder efter ett monsunregn i Bangladesh, ett av världens fattigaste länder. De fattigaste länderna drabbas hårdast eftersom de inte har pengarna för att städa upp efter en katastrof. I nyhetsreportaget syntes detta tydligt. Om vi inte klarar av katastroferna idag hur ska vi kunna göra det om tjugo år? I framtiden kanske katastroferna sker oftare och där skalorna vi har idag, för att förstå kraften i ovädren, inte räcker till.

Ansvaret kan inte läggas på den enskilda individen. För att vi ska kunna rädda jorden behöver hela jordens befolkning komma överens och sammarbeta. Att du och jag källsorterar och pantar burkar är ett stort steg för att bryta våra rutiner, men det tar oss ingenstans om företag fortsätter att i princip hälla kemikalier i haven. Eller varför inte bara låta dem omvandla haven till vår flytande soptipp!?

Men vi har även gjort framsteg. 2015 insåg politikerna runt om i världen att det är dags att prioritera planeten först. Parisavtalet kommer att träda i kraft senast 2020 och är ett avtal som binder ihop alla världens länder med ett och samma mål, att hålla temperaturökningen under två grader. Men kommer vi klara av att inte flyga utomlands på höstlovet och att sätta vår miljö före oss själva. Det är upp till bevis! Varken du eller jag vet hur vår värld ser ut om 100 år fast även om vi troligen inte är vid livet då. Vi vet inte om solen slocknar eller om allt dricksvatten tar slut.

Går framåt

Som tur är går forskningen framåt. Man forskar kring förnybara bränslen för att byta ut bensin och diesel, så att vi slipper gå tillbaka i utvecklingen och köra häst och vagn på gatorna igen. Man forskar även runt vad som påverkar naturkatastrofer, hur de sker eller vad som gör dem värre. Forskare försöker även förstå hur vår planet egentligen mår och hjälper oss som inte har tid eller kunskap att förstå i vilken riktning vi ska gå. För det är inte alltid lätt! Dessutom vet ingen vad som är rätt och fel eller vad som egentligen räddar jorden.

Jag hoppas att vi som lånar jorden gör vårt yttersta för att lämna tillbaka jorden så som vi tog emot den. Att vi prioriterar vad vi klarar oss utan och vad vi behöver för att ha ett fantastiskt liv på en hälsosam planet. Gör alltid det du tror är bäst för dig och planeten. Vem vet, kanske är det du som löser jordens hälsoproblem!

Tack för att ni tog er tid!

Johanna Widing

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.