Ett viktigt sommarprat

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Under ganska lång tid har jag haft lite svårt att fokusera på andras ord. Alltså inte på vänners, familjs eller kunders ord, men på ord som kommer ur radion, poddar, tv:n eller ljudböcker.

Sånt där som jag förut lyssnade ganska mycket på men som inte har fått plats i tillvaron sen jag delvis ändrade yrkesinriktning i mitt företag. Det har varit så fullt upp ändå.

På den där tiden när jag förut ofta lät andras ord ta plats har jag nu antingen bara valt att ha det tyst omkring mig, eller så har jag haft på musik.

Men i helgen var jag själv hemma. Det var 31 grader varmt och jag insåg att jag var tvungen att ge mig ut.

Jag tog bilen, åkte på måfå mot Svartå. Kom på att sjön Björken ju har en fin badplats, så jag åkte dit. Bok hade jag glömt, så det blev hörlurar i öronen och för första gången i sommar - en Sommarpratare i P1.

Egentligen gillar jag sånt, livshistorier, berättelser, hela Sommar-formatet. Men i år hade jag inte hört en enda. Men på stranden i Svartå lyssnade jag på Carina Bergfeldt. Hon är journalist som jag, har jobbat på kvällstidning som jag. Och är idag SVT:s korrespondent i Washington.

Jag känner inte Carina, men jag har förstås länge vetat vem hon är. Men hon är några år yngre än mig, och under mina mest intensiva nyhetsreporter-år på Expressen så hade hon fortfarande inte börjat sin Stockholm-mediabana.

Det som berörde mest var det hon berättade om en uppväxt med misshandel inom familjen och hur det påverkat henne genom livet.

Men så pratade hon även om detta att komma som ung tjej in i en kvällstidningsmiljö. För henne hade det varit tufft och jag beundrar henne som stod på sig och verkligen kämpade sig in i spalterna, där de finaste uppdragen oftast annars var vikta åt män.

När jag kom till Expressen 1999 var det fortfarande en rätt grabbig miljö där, men samtidigt kom jag i en tid av förändring och vi var ganska många yngre - både tjejer och killar - som anställdes under några års tid. Jag hade en kvinnlig nyhetschef i början, kanske gjorde det skillnad, för hon trodde på mig från start. Jag fick ganska snabbt göra samma typ av uppdrag som grabbarna.

Men visst såg jag andra sidor, rum där det tog lång tid innan jag kände mig riktigt hemma. Det var dagar när alla manliga bylines (alltså den som skrivit artikeln) i tidningen var så många att det knappt syntes att det även fanns kvinnor som jobbade där.

Sen fick jag en chef, en medelålders man, som var fantastisk. Han gjorde absolut ingen skillnad på oss, han uppmuntrade, lyfte, gratulerade när man hade namnsdag och hämtade kaffe när man behövde.

Jag kände mig tidigt väldigt trygg i journalistiken och vad jag kunde - att jag tillförde något och verkligen behärskade mitt jobb. Jag inser att jag har kloka chefer att tacka för det. Jag slapp, som Carina, att slåss för att få skriva annat än lulllull-artiklar. Jag blev tagen på allvar redan som 22-årig kvinna på redaktionen.

Vad viktigt det är, tänker jag när jag lyssnar på Sommarpratet med Carina, med människorna omkring oss. Som lyfter oss och ser oss, och som ger oss chansen att växa.

Ida Thunberg

Så här jobbar KT och Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.