Plötsligt var armen i luften...

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag är ingen bullmamma, jag är ingen storkoksmamma, jag är heller ingen föreningsmamma och definitivt inte en klassmamma. Jag håller mig mest flytande i mitt föräldraskap och blir lika förvånad varje kväll vid nattning när jag säger god natt till barnen och de inte genomskådat mitt bluffande kring min mammaroll.

De har inte sett igenom mitt mutsystem än, eller mina tomma hot som jag kommer med om det fuskas med tandborstning eller packning av ryggsäckar.

Jag menar det skickades ju inte direkt med någon manual med barnen när man drog från BB. Inte heller någon lista att gå efter när det gäller betygbedömning som förälder. Man har ju fått använda sitt sunda förnuft vilket leder till att

jag vet mina begränsningar kring mitt föräldraskap om man säger så. Jag vet vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på.

Tänk då min egen förvåning när jag sitter på yngsta sonens första föräldramöte i aulan och hörde mig själv säga ”Jag kan också” när frågan om vem som ska ansvara för kommande aktivitetskväll på skolan.

Jag hoppar nästan till utav rädsla för mig egna arm som åkt upp i luften för att tydliggöra att det är jag som kan ansvara med två andra mammor.

I samma sekund som jag sträcker lite extra på armen så hoppar den här Gabriella som vet sina begränsningar kring sitt föräldraskap på högra axeln och undrar vad faan det var som hände?

Det var precis som jag betraktade mig utifrån, jag såg någon som liknade mig som anmälde sig frivilligt till något som jag inte kan relatera till.

Jag har beundrat alla föräldrar som trixat och fixat om åren, de har dragit ihop klassfester och stora födelsedagskalas. De har varit trogna klassföräldrar med gott omdöme.

Jag är dålig på kalas, på riktigt, jag älskar dem, men jag är inte bra på att fixa dem till mina barn. Där brister jag.

Så hur kommer det sig att jag har min arm uppsträckt i luften?

Jo, jag hatar tystnad. Tystnaden som blir när någon slänger ut frågan ”vem kan hjälpa till med det?”

Det kan väl inte bara vara jag som tänker att det är lugnt, någon annan kommer ta det!

Men nu blev tystnaden så lång, och jag tycker inte om tystnad, och då åkte min arm upp och nu kan jag ställa mig till föräldrarna som jag beundrat så länge. Jag kan känna en samhörighet med dem.

De kanske tidigare haft en hemlig social blinkning som jag numera kommer förstå vad det innebär när jag ser den. Den igenkännande. Som betyder att jag är en ansvarsfull förälder med gott omdöme som absolut kan styra en aktivitetskväll på skolan.

Herregud, jag måste andas i en påse.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.