Har ungtupparna det för bra i dag?

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Torbjörn S. Karlsson

De flesta sagesmännen av vikt har lämnat det jordiska och det finns inte så där vansinnigt mycket nertecknat om hur vanligt folk i våra trakter hade det.

För en så där hundra år sedan och ändå längre tillbaka. Vilket då beror på bristande skrivkunnighet kombinerat med ’’du ska inte tro att du ä nôt’’.

-För å sitte å skrive mä e blyertspäe på en bit flôttit hushôllspapir, dä gir inge sôggel på borde å du ska inte tro att nôen kommer å vare intresserad uttå dä där du skriver.

Så därför får vi vara tacksamma för det som präntare som Stekås-Axel, Erland på Skogen och Daniel Harbe med flera lämnat efter sig.

Så varför inte fortsätta att ösa ur Stekås-Axels efterlämnade skatter. Jag kan i alla fall inte låta bli att dela med mig.

’’1912, samme år som dä va olympiad i Stockhôlm, så läste ja fram för prästen Nylander. När vi skulle läse fram så fattas en uttå minne kamrater. Hômmen träffa ja senere på bolagsbroa å då berätta han att han hade skete i allt dä där ståhejet å tatt tåge te Kristnehamn där han köpt fyra liter Sädesbrännvin. Som vi smaka rejält på, mä falukôrv som tetugg, å vingli på bena kom ja hem te morsan som trodde att ja blitt sjuk. Men när ho förstog orsaken brast åska lös å ja feck mej en åvängere å ätter dä ble ja måttlig mä spritvaror.

När ja konfirmerades feck ja min första kostym. Den va uttå grov, blå korkskruvscheviot å kôsta tie kroner. Men dä va bevise på att ja va en fullgod karl som skulle ha sej ett arbete.’’

Som fjortonåring fick Axel jobb som drängpôjk i Gräsmossen.

’’Emil Larsson hette boen ja hamna hos å han va bå snäll å bra å hans fru va e rekti matmamme.

Men en uttå våre granner va Karl Anners Erker, en stabil bonne mä en stor gård å han va full mäst varevelig da. Han skrävla väldeligt å en natt kom han å dundra på våra drängstuge.

Ja va ensammen hemme å dumt nog så släppte ia in hômmen. Han blidde illsint å kalla mej för horunge men då tog dä eld i mitt vikingablod. Å när han tog fram si snusdose å skulle placere den i mitt synamente så tog ja riktpunkt å mä en välplacerad skalle i maggropen placera ja hômmen i ett bryggkar. Där sômna han te môran därpå då han togs ôm hann uttå Emil. Men ätter dä va Karl Anners gramse på mej för jämnan.’’

Hösten 1912 fick Axel jobb som stiftklippare på Spikfabriken i Degerfors. Enformigt, men det gav i alla fall 24 kronor i månaden.

’’Dä här åre köpte ja min förste cykel som dä varken fanns frigång eller brôms på. Å förste gången ja cykla på den så körde ja mälla bena på lagårskarlen Örn.

Cykeln kôsta mej 15 kroner å ja hade 37 laglapper på framringen. Ätter hann så fick ja en bätter cykel som ja plocka ihop på skrothögen ve järnvärke.

I spikfabriken där ja jobba fanns också Kryck-Pelle å Knä-August som satte sin prägel på livet där. August va en ettersint gubbe å en gång brände han mej mä en rödvarm huvvetryckere i akterspegeln, men ja bruka kleta smörja på tången för hômmen. Kryck-Pelle va snällere men urstark, han kunde slänge iväg en Garphyttebäse 25 meter.’’

Men rubriken då, vad menar jag egentligen?

Ja, Axel var som sagt inte mer än fjorton och hade redan gjort erfarenheter som fjortisar i dag inte varit eller kommer i närheten av. Så kanske är det så, att ungtupparna har det för bra i dag.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.