Countrydoftande livskris

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Videoprojektionen visar Katarina Krogh Engelsen som den Ursula som Linus Lindmans pilot Tage G Petrén trånar efter.
Foto: Kicki Nilsson
Filmen är svartvit och visar en man som långsamt vandrar gatan fram i ett villakvarter. Han bär ryggsäck och gitarrfodral och halsar ur en flaska Lokavatten. Bilderna ackompanjeras av vemodiga toner från en steelguitar. Mannen har lämnat något och är på väg, frågan är bara till vad.

Det är anslaget till Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula. Länsteatern har engagerat Jörgen Dahlqvist, konstnärlig ledare för Teatr Weimar, som regissör. Kristina Lugn har skrivit pjäsen, som beskrivs som en countrymusikal, och den hade urpremiär i februari 2005 på Teater Brunnsgatan fyra. Den gången var det Lennart Jähkel som gjorde rollen som flygkapten Tage G Petrén, nu har Linus Lindman axlat rollen och han gör det med bravur. Men även om det är en monolog är inte Lindman ensam på scenen, han har sällskap och gott understöd av den utmärkte musikern Per Fritz. De två är heller inte de enda som agerar eftersom Jörgen Dahlqvist har fyllt ut monolog, sånger och musik med ett antal kompletterande och betydelsebärande videprojektioner. Resultatet är riktigt snyggt och ett gott exempel på hur tekniken kan berika teatern.

Piloten Tage G Petrén har lämnat sin fru Cecilia, barnen och bostaden i Månkarbo där det inte finns många krogar, bara Månkarbogrillen som för övrigt är en korvkiosk. Han är, eller tror sig vara, countrystjärna i Seattle och klagar över att Cecilia aldrig bevistat någon av hans konserter. Ursula är en ungdomskärlek som alltjämt brinner, en bidragande orsak kan vara att de inte setts på 20 år funderar Tage G Petrén. Han beskriver Ursula som en ensamhet som äntligen hittat hem och berättar att Ursulas pappa hade kalkoner. Själv har jag en Volvo Cross Country tillägger han.

Tage G Petrén (Linus Lindman) krånglar inledningsvis med stämningen av gitarren.
Foto: Kicki Nilsson/Icon Photography

Halsbrytande

Författare är som sagt akademiledamoten Kristina Lugn och pjäsen är därför tryfferad av halsbrytande associationer och dråpligt träffsäkra formuleringar. Piloten Petrén säger att han vill stabilisera sitt förhållande till evigheten och att han skulle vilja vara som en antologi och ha fler dimensioner. Hans önskan är att ingå ett resonemangsäktenskap med sig själv. Petrén anser att det är smärtstillande med ordspråk och hinner med närmare ett tiotal, bland andra var dag har nog av sin egen plåga, synden straffar sig själv, egen härd är guld värd och borta bra men hemma bäst. Han konstaterar också att när man har ångest ska man hålla sig borta från broar, fönster och perronger.

Vilsen man

Så det råder ingen tvekan om att denne man är vilsen och funderar över sitt liv, sina val och sina kärlekar. Föreställningen har lanserats som en betraktelse över machoidealens tragikomiska baksidor men Linus Lindmans pilot är inte särskilt macho. Skulle det räcka med att vara pilot och lira country för att klassificeras som macho? Nej det duger inte, då förlitar man sig för mycket på förutfattade meningar om dessa yrkeskategorier. Machomannen bör gestaltas sceniskt innan det mansidealet dödförklaras genom att kopplas till en bild av en brontosaurus. Men det är ingen lättspelad pjäs eftersom texten, genom Kristina Lugns formuleringsglädje, många gånger underminerar sig själv och kryddar sen regissören med en smågalen parodi på melodikrysset, allsång på Skansen-vibbar, och skojiga danssteg riskerar den djupa svärta som trots allt finns i pjäsen att skymmas. Svärtan kan anas, men fäster inte riktigt eftersom sådana stunder komprometteras av någon munterhet.

Gripande sång

Niko Röhlcke från Weeping Willows har gjort den mesta musiken till föreställningen och några av låtarna blir små pärlor, som de framförs av Linus Lindman - som ett flertal gånger, inte minst när han bjudit på O helga natt, visat att han har en stämma av yppersta klass - och Per Fritz. Sången och musiken fördjupar och förmerar den countrydoftande stämningen. Men det är ändå ett par andra låtar som gör starkast avtryck. Den desperation Linus Lindman visar i Tainted Love river tag i lyssnaren och lägger man till det benådade framförandet av Håll mitt hjärta, där Lindman sjunger skört och innerligt som en korgosse i Wiener Sängerknaben, så kommer man riktigt nära Tage G Petréns livskris. Där är det gripande och på allvar. Men Petrén avbryter sig tvärt i Håll mitt hjärta, han tillåter sig inte att känna efter och beröras. Det är lättare att ta några avslutande danssteg, bjuda på ett extranummer och göra föreställningen till en bra start för den som vill ha en underhållande kväll.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.