Så enkelt och så oerhört svårt

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
SONY DSC

Det är väl så ändå, att det absolut enklaste och det allra svåraste som finns är relationer. Så oerhört självklara som de kan vara, lika komplicerade kan de kännas när det inte rullar på lika enkelt som tidigare. För ibland kommer det ett fartgupp, eller rentav ett ännu större hinder som gör att de stannar upp för en stund eller kanske för gott.

Kärleksrelationer som tar slut. Vänskaper där man börjar tvivla, är det värt att investera det vi gör här? För alla relationer tar ju något av oss. För att få måste vi ge, vi måste kompromissa, vara lyhörda. Vi måste orka.

Jag tänker på kriser som jag upplevt genom åren, egna och andras, och hur så mycket nästan alltid kokar ner till att i grunden handla om relationer. I stunden kan vi må dåligt över det trasiga fönstret som måste åtgärdas, att vi ligger lite efter i ekonomin på grund av en oväntad utgift eller att tv:n är sönder. Men det där som griper tag i oss, som får det att kännas som att andningsluften försvinner en stund, och även det som hjälper oss upp på andra sidan krisen, handlar nästan alltid om relationer i någon form.

Jag kan känna då och då att jag inte räcker till gentemot dem jag skulle vilja räcka till för. Kanske ingen direkt ovanlig känsla i och för sig, jag tror vi är många som brottas med liknande känslor ibland. Vi vill vara en ännu mer stöttande hand när en vän mår dåligt, och höra av oss oftare till släktingar, vänner och familj.

Men så finns inte alltid riktigt tiden, eller orken. Eller så finns kanske egentligen båda två men vi bara väljer något annat. Eftersom vi bara är människor och inte alltid gör perfekta val.

Det händer också att vi gör någon i vår närhet besviken, ledsen eller arg. Att inse att man gjort fel mot någon man egentligen tycker väldigt mycket om kan vara svårt, så svårt att det känns som att man går sönder litegrann inuti.

Och hur förlåter man sig själv sen, om den andre inte kan göra det?

En sensommarkväll pratar jag länge med en vän om det som ett gammalt slitet ordspråk säger; älska mig mest när jag förtjänar det minst. Hon känner så just nu, inför någon som står henne nära. För det har blivit så många knutar, så många farthinder, av en rad olika orsaker. Och tillslut har orden börjat komma ut fel, de som sårar och gör ont. Fast hon nånstans bara ville väl så har det blivit så fel.

Jag har inga bra råd att ge, men jag lyssnar i alla fall. Försöker vara där.

Jag tänker på min egen hittills 42 år långa resa, hur den innehållit så otroligt många relationer. Några kärlekar, och såklart relationen till mina barn som överträffar allt och alltid är viktigast. Och så vänskaperna som gått på djupet och förändrat mig till något lite bättre. Varav en del har mattats av, kanske av geografiska skäl och den där tiden som går och fylls med nya saker. En del försvann fast jag egentligen aldrig ville. Nya har kommit till.

Så finns de relationer som stannar kvar, trots fartguppen, trots att vi inte alltid känner att vi räcker till som vi vill för varandra. För att vi gång på gång väljer varann, och orkar stå kvar även genom tuffare perioder.

Så enkelt och så oerhört svårt. Men så värda att vårda; relationerna med de som faktiskt gjort skillnad och som funnits där, och som stod kvar även när man kanske inte riktigt förtjänade det.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.