Hårdare tag

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Björn Reimers
Foto: Roger Gleisner
Under senare tid har en intensiv debatt pågått angående gängkriminalitet och dödsskjutningar. Den blev inte mindre intensiv efter att två kvinnor nyligen mördats på öppen gata. Att en kvinna i månaden mördas av sin man eller sambo skapar dock inte lika heta rubriker, men det kan vi fundera över en annan gång.

Politikernas, i synnerhet moderater och SD:s, mantra är ”hårdare tag”, ”mer resurser till poliser”, ”längre straff”, ”slopad ungdomsrabatt” och liknande. 10 000 fler poliser och mer resurser till vårt rättssystem ska få rätsida på dessa problem. Lycka till säger jag.

För samtidigt som tuffare tag ska införas så ser man till att fylla på underlaget för dessa brott utan att man verkar se några som helst samband. Jag tänker på alla de ungdomar som år efter år lämnar skolan utan tillräckliga betyg och som går rätt ut i arbetslöshet. Under många år har skolan varit eftersatt, ända ner från förskolan till sista året i gymnasiet. Allt under namnet resursbrist. Köerna till ungdomspsykiatrin är milslånga, missbruksvården haltar, socialmyndigheter går på knäna. Bostadsbrist, en totalhavererad integrationspolitik och segregering skapar osunda miljöer som späder på problemen.

Vi håller på att svika en hel generation genom en usel ”låt gå-politik” och felprioriteringar. Vi vältrar problemen framför oss och har i stort tappat greppet.

Jag skrev en krönika för länge sedan om hur förskolepersonal redan väldigt tidigt kan se barn som de, med all sannolikhet vet, är i riskzonen för att glida snett, men som de inte kan, får eller hinner hjälpa. Problemet stavas resursbrist.

Barnens problem följer med dem till skolan, men där säger rektorn, ja just det, resursbrist.

Psykiatrin, i den mån man når fram dit, stoppar i dessa ungdomar olika medikamenter men tillstår att många skulle också behöva annan hjälp, exempelvis terapi, men läkarna larmar om resursbrist eller är oense om behandlingsmetoder.

I tonåren kommer de första brotten, snatterier, skadegörelser, misshandel, rån. Polisen kan inte göra något åt de minderåriga och socialtjänsten skyller på, ja, du vet ju nu vid det här laget. Resursbrist.

Efter skolan, inget jobb utan betyg. Men en tidigare klasskompis brorsa, killen med fet guldlänk och ny BMW, har ett förslag. Du får 1 000 spänn om du springer ett kort ärende. Här är det nämligen ingen resursbrist. Gängrekryteringen är ett faktum.

Så vart vill jag komma, ja innan man skriker på hårdare tag, fler poliser och längre straff så kanske man ska fundera över om det också finns andra metoder. Något som gör att de resurser man vill tillsätta inte bara skapas i slutet av denna kedja utan från början och hela vägen ut. Jag vill påstå att allt detta lyder under ett politiskt ansvar. Ett politiskt svek och totalhaveri som man inte vill kännas vid eller prata om. Nu tar man istället politiska poäng på att ropa på tuffa tag och hoppas på fler väljare, trots att man faktiskt är de som indirekt skapat problemen.

Skulle hårade tag, längre straff och fler poliser vara lösningen på den allt hänsynslösare gängkriminaliteten, dödsskjutningar och eskalerande narkotikahandel, då borde USA vara paradiset på jorden. Kanske finns det också andra lösningar att pröva innan det är helt och hållet försent.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.