Tack för att ni finns – Åsa och ”Ninni”

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Roger Gleisner

”Ingen människa har rätt att tala om för någon annan vad man kan eller inte kan.”

Åsa Karlström är en späd kvinna – men när hon spände ögonen i mig under sin föreläsning Den fula ankungen så kände jag att jag kröp ihop på stolen.

Där och då bestämde jag mig för att börja sjunga i kör, trots att jag egentligen varken kan eller vågar.

Men låt oss ta det från början, som det brukar heta.

Så länge jag kan komma ihåg har jag drömt om att sjunga i kör. Känslan av gemenskap, samhörighet, att jobba mot samma mål samtidigt som man får sjunga har alltid utövat en stark lockelse på mig.

Problemet är att jag inte har någon sångröst, över huvud taget. Något som jag både fått påpekat för mig och själv berättat för alla som velat lyssna.

Men så såg jag en reklamfilm för Joyvoice på Facebook. De lovar att alla är väldigt välkomna, oavsett kvalitet på sångröst.

Så när jag träffade Ingrid ”Ninni” Langaard på Näset i somras frågade jag henne om hon visste något om Joyvoice, eftersom hon ju rör sig i musikkretsar.

Det gjorde hon inte.

”Men varför börjar du inte sjunga i min kör? Det är inte bara proffs som är med hos oss. Alla röster är välkomna”, log hon med en 100-wattslampa i varje öga.

Jag svarade något lagom svävande om att ”det vore säkert jätteroligt och jag skulle fundera på saken”, ni vet sådär som man gör när man innerst inne vet att det kommer aldrig att bli så.

För inte skulle jag sjunga i någon kör.

Men på något sätt måste jag ändå ha burit detta med mig.

För när det blev det tisdagskväll två dagar innan kören skulle samlas för första gången på hösten gick jag till Konsthallen för att lyssna på Åsa Karlströms berättelse om sitt liv. (Golvade mig fullständigt, missa den inte om du får chansen.) Ett liv fyllt av misshandel, svikna löften, besvikelser, våldtäkter, och utanförskap. Men också ett liv fullt av styrka, förlåtelse, kärlek, förståelse och framgång.

Och så detta ”Ingen människa har rätt att tala om för någon annan vad man kan eller inte kan.”

Jag är helt övertygad om att Åsa inte pratade om körsång – men för mig blev det helt avgörande.

Jag kände faktiskt att inte ens jag själv hade rätt att säga till mig vad jag kan och inte kan.

När jag kom till Kulturskolan två kvällar senare blev jag så varmt välkomnad att jag knappt trodde det var sant.

Flera kände ju igen mig från Luciakonserterna, de log uppmuntrande när de såg hur förvirrad jag kände mig. Jag fick flera kramar och ett ”det var på tiden att du kom, jag har väntat på detta i flera år”.

Sedan tog ”Ninni” tog ton och det var bara att stämma in efter bästa förmåga.

Det var precis så fantastiskt roligt som jag trodde.

En endorfinkick helt enkelt.

Så tack, ”Ninni” och Åsa för att ni finns.

Catarina Forsberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.