Ett liv fyllt med innehåll

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag fyllde 42 år förra veckan. Det gick bra. Ingen åldersnoja som damp ner över natten, och när två barnröster sjungandes ”Happy birthday to you” väckte mig på morgonen så kände jag bara glädje över att vara med. Att vara just där, just då.

Jag har väntat litegrann på att den skulle dyka upp, ångesten över att halva livet (om man har tur och får vara kvar lika länge till) har gått. Medelålders, är jag väl nu? Rynkorna har varit med sen ett tag tillbaka, och de lär väl bli fler.

Men istället tänker jag på hur mycket jag faktiskt har fått vara med om redan. Tjugo år bakåt i tiden – det känns ju som en evighet sen. 22 år och nyanställd på Expressen, boende i en andrahandslägenhet i Stockholms innerstad. Singel, ständigt klädd i rosa och skor med klackar, stenhårt jobbande och partypingla på de stunder som eventuellt blev över. Jag hade inte varit utomlands mer än ett par gånger och bara i Europa, jag hade aldrig bott tillsammans med någon, inte ens tänkt tanken på om jag en dag skulle vilja ha barn.

Jag klär mig fortfarande gärna i rosa men utöver det är livet ganska annorlunda idag. Klackarna är oftast utbytta mot bekvämare skor, rentav fotriktiga sådana, och Stockholmslivet är lämnat sedan länge. Jag har flyttat flera gånger, sagt upp mig från mitt förra drömjobb, startat företag, fått Milo och Jack, gift mig, rest jorden runt, startat ny verksamhet, flyttat igen, och så vidare, och så vidare.

Om livet kan rymma så mycket på 20 år så kan jag ju faktiskt ha rätt mycket kvar framför mig, om jag ser till att vara rädd om tiden.

För det är ju det allting handlar om. Vad gör vi av den tiden vi får? Vi vet ju inte hur lång den blir, så är det ju bara. Vi har ingen aning.

Oftast rullar ju allting bara på, vi har fullt upp med att hantera jobb, skjutsningar, lämningar, åtaganden, vabbanden, tandläkartider och storhandlingar. Vi bara gör, tiden bara går, och ibland känns det som att flera månader går utan att man över huvud taget reflekterar en sekund över vad man egentligen gör. Men då och då så händer det att jag faktiskt tänker på det där med att jag vill ta vara på den stund jag fått, och då försöker jag fundera lite mer intensivt på vad som faktiskt är viktigt. Vad jag vill försöka prioritera på de små stunder som eventuellt blir över när tiden springer på.

Jag tänker att det kanske är det som är tricket för att slippa åldersnojan även i framtiden, att känna att man ändå försöker leva fullt ut. Så att man kan titta tillbaka så småningom och känna sig ganska nöjd med det som ändå blev. Inte för att det blev perfekt, för det blev det ju inte.

Men för att det ändå blev ett liv som fylldes med innehåll, inte bara med tid som passerade.

Så här jobbar KT och Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.