Har bokat plats på drömmarnas teater

Helg
PUBLICERAD:
Foto: Roger Gleisner
De säger att man inte kan lära gamla hundar nya konster, men jag tror faktiskt inte att det är sant.

För inte nog med att jag börjat sjunga i kör – jag har börjat lyssna på rockmusik också. Enligt Wikipedia är det närmare bestämt ”progressiv metal”.

Jag som hittills mest lyssnat på typ Billy Joel, Queen, Waylon Jennings, Bruce Springsteen och Johnny Cash har upptäckt Dream Theater. (Bättre sent än aldrig heter det ju.)

Jag har varit på en enda rockkonsert i hela mitt liv, och det var bara för att hela familjen skulle åka och jag inte ville inte vara ensam kvar hemma. Volbeat var huvudnumret, vilka de andra banden var har jag ingen aning om. Det var en kul helg, och konserten var en häftig upplevelse, men inget som fick mig att vilja lyssna mer.

För något år sedan spelade en arbetskamrat något som först lät som vilken rockmusik som helst för mig. Så hörde jag textraderna ” And every day sends future to past. Every breath leaves me one less to my last.”

Jo men tjena, tänkte jag, vilka jäkla depprockare. ”Varje dag gör framtiden till historia. Varje andetag tar mig ett närmare mitt sista”.

Jag fick veta att bandet heter Dream Theater, och jag lyssnade lite. Men sedan föll de i lika mycket glömska som Volbeat.

Tills jag stod där ensam efter att ha levt ihop med samma man i 27 år.

Helt plötsligt var det som om detta band skrivit låtar bara för mig. Och ju mer jag lyssnar desto mindre depprockare visar de sig vara.

Tvärt om faktiskt.

De uppmanar mig att mata den illusion jag drömmer om.

De konstaterar att ”om jag dör i morgon skulle jag vara OK, för jag tror att när vi har försvunnit så lever anden vidare”. (Jag har redan upplyst döttrarna om att ”The spirit carries on” ska spelas på min begravning).

När jag lyssnar ordentligt är till och med den första låten jag hörde positiv. För fortsättningen på ”Varje andetag tar mig ett närmare mitt sista” är faktiskt att han inte är rädd.

Och stegvis börjar jag också uppskatta musiken.

När jag lyssnat på människor som kan detta med rockmusik känns det som att det mest pratas om fantastiska gitarrister och gudabenådade sångare. Den musikaliska analfabeten Catarina är mest imponerad av trummisen som håller ihop allt.

Jag har bara börjat lyssna, men det känns som att jag har mycket fantastiskt kvar att upptäcka.

Och i januari åker jag på mitt livs andra rockkonsert.

Dream Theater spelar på Cirkus i Stockholm och den gamla hunden som börjar lära sig nya konster kommer att vara där.

Redo att ta ett andetag närmare mitt sista, men betydligt fler närmare en ny dag.

Catarina Lindström

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.