När älvorna dansar

Krönikor
PUBLICERAD:
Onsdag morgon. Slutet av oktober.
Måste bara in till sta’n.

Illa valt tillfälle, minusgrader och sommardäck går inte särskilt bra ihop.

Och som om inte det vore nog. Dimma på gränsen till tjocka.

Ser knappt handen framför mig.

Men vad är då dimma? Tja, en vetenskaplig förklaring vore väl inte särskilt svårt att googla fram.

Intressantare är väl ändå att låta fantasin bära iväg och erinra sig de historier man fått sig till livs under åren.

Ni vill fôlle höre ôm älver å va dä nu ä. En sak ä i alle fall klar, dä ä övernaturlie ting dä där.

För när ett barn ble sjukt å hade änna som små napper på fingertuttera så visste en att dä va älvera som vatt framme å sög på di där. Dä tärde på barnas hälsa å för å vare säker på å få bôrt dôm så skulle en ta en kudde tre torsdaskväller i ra å lägge ongen på. Dä skulle va två som skötte dä där, en skulle dra kudden å den annre skulle sope ätter dôm änna te dörra.

Å då skulle den som drog kudden fråge:

-Va soper du ätter? Å då skulle den som sopa svare:

- Ja soper bôrt dä onne – alltså älvorna - som suger ongen å där skulle barnets namn nämnes tre gånger å då skulle dä va botat.

-Joe du de där älvera, trots att di va så vackre, di kunne att ställe te för en.

Älvdanser dä såg di överallt förr i tia.

Dä berättes ôm en gubbe frå Åtôrp som va alldeles bet för älvera. Di höll te i hanses smejje å dä va ett faslit oväsen där inne när han inte va där.

En aen vet å berätte.

-Som barn feck ja följe mä far min te Åtôrpsmarken i Nysund. Då åkte vi förbi en gammel gård mä tôrvtak som hette Falltôrp å då berätta far att när den gården byggdes så kom di å lägge grunn där dä va en älvdans. Dä ble så orolit att di va tvungne å flytte grunn en bete å då ble dä tyst. Å där den gamle grunn hade lega kunne en se liksom en ring i gräse.

Å dä finns fler som kan vittne.

- Dä va far min som va ute å geck en natt. Dä va rejält månljus å när han kom ut ur skogen så såg han en ring uttå småflecker som dansa. Di va så vackre så men rätt va dä va så va di försvunne. Men en ring i gräse dä kunne en att se ätter dôm. Å vänt ska du få höre. Ve Ängsslätten i Kvistbro bodde dä ett gammelt par som va så besvärade uttå älvera. Vareveli kväll fick gumma sope stuga för anners kom älver in ôm natta å städa å stöka så di gamle inte feck nôen ro. Å dä här dä va i slute uttå 1800-tele.

Å så va dä rackarns viktit att en skulle aldri bäre ett eggverktyg – en lie äller e yxe – så att dä vasse hölls nära backen. För då kunne dä hänne att en kunne skäre älvera ille. Å skulle dä hänne så va di inte nådige utta di skicka frossan på en.

Så älvor var och är inte bara vackra att se på, de kunde och kan kanske än i dag ställa till med nog så mycket jäkelskap. Men jäsingen vad älvor det var den där onsdagsmorgonen.

Och tätt dansade de, så tätt att det inte gick att urskilja en enda av dom.

Tänk om jag skulle råka köra på en eller flera av dom. Skulle dom skicka frossan på mig då?

Men hur som helst med det, resan till sta’n gick bra och på hemvägen såg jag inga spår efter några älvor som fått plikta med livet.

Slutet gott, allting gott. Tingeling för den här gången.

PS. Så finns det ju en lokal elva som det gått bra för. Men det är en annan femma. DS.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.