En "omstartad" familj

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Har ni någon gång känt att ni måste göra en ”omstart ” på familjen?

Jag förstår att ni inte förstår vad jag menar för det är knappt så att jag förstår mig själv ibland när jag tänker eller pratar.

Men det jag menar är att man ibland i familjelivet hamnar på en jävligt guppig väg. Det är inte direkt ny asfalterat om man säger så, där det går framåt ljudlöst och man helt plötsligt är uppe i en hastighet som är både kittlande olustig men samtidigt härlig.

Så istället för ljudlöst åkande så hamnar man på en grusväg med de största potthålen ni kan tänka er så hela jävla underredet på bilen slår i, det låter och det skramlar, ratten skakar. Däcken wobblar.

En väldigt talande beskrivning för våran familj för ett par dagar sedan.

Livet rullar på och ibland får man ju hålla i sig för glatta livet för undan går det, och när man undrar vart man svängde av på den här förbannade grusvägen kan man inte riktigt dra sig till minnes mer än att det känns som man har varit här ett tag.

Det finns ibland en skavande känsla som ligger där, humöret på alla familjemedlemmar har inte varit på topp, vi har haft kort stubin mot varandra, barnen har utmanat och testat gränser.

Det har klagats för mycket på maten och det har suckats för högt när det ska hjälpas åt.

Man inser kanske några veckor försent att barnen inte längre är så små som man kanske hela tiden sett dom som och deras nya personligheter inte riktigt är vad de en gång varit.

De är fortfarande små individer men det utvecklas ju konstant och i det avseendet måste ju även vårat föräldraskap utvecklas. Den som myntade uttrycket ” små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer” visste garanterat vad man pratade om.

Det har legat irritation i luften och i tisdags gick min sprinkler. Då slog jag på stora trumman och kallade till familjeråd. Inte att någon skulle röstas ut eller så (men om det nu skulle vara så, OM säger jag bara så hade nog maken legat risigt till). Jag kallade till familjeråd för att vi var tvungen att göra en omstart.

I sann coachning anda satt jag och höll ett brandtal vid middagsbordet med falsett och tårar i ögonen och förklarade att vi måste göra en förändring. För jag är jävligt less på att guppa runt på den här grusvägen nu, jag vill känna vinden i håret på den där ljudlösa asfalterade vägen.

Likt i alla dokusåpor så sluter man ju olika pakter, och det var det vi gjorde vid köksbordet. Det innehöll inget blod eller döda ting utan bara en muntlig överenskommelse att vi skulle försöka göra en omstart för att få upp oss på fötterna igen, vi vuxna och barn.

Så där står vi nu. En omstartad familj för att komma ifatt ett springande liv. Med en bättre ton och med tid för kramar att ge och samtal att ta del utav.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.