• idag
    9 apr
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Årets match

Volleyboll
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Krönikören Tomas Nilsson tycker att årets match var den avslutande kvaluppgörelsen mellan Orion och Lund.
Foto: Roger Gleisner
Degerfors IF gjorde ett par insatser av toppklass. Inte minst när Mjällby, som sedan gick upp i fotbollsallsvenskan, besegrades på Stora valla.
Och även BIK Karlskoga har bjudit på några riktigt minnesvärda matcher. Framför allt då det blev 7–0-seger mot toppkonkurrenten i hockeyallsvenskan mot Modo.
Men den match jag minns bäst från 2019 var från Stora vallahallen: den avgörande kvalmatchen till volleybollens elitserie. Den hade allt. Precis Allt.

Både de mest strömmande glädjetårarna hos vinnaren och den ohejdbara gråt som är förlorarnas öde. Innan dess; en rysare som fick svetten att rinna även på läktarplats.

Tidigare den här lördagen i april hade Värnamo säkrat den ena platsen i högsta serien. Den andra platsen gjorde Orion och Lund upp om. Orion var tvingat att ta tre poäng, vinna med 3–0 eller 3–1. För Lund räckte det med en poäng. Det gick, alltså, att förlora med 2–3 men ändå bli vinnare för skånskorna.

Många tyckte att det var dumheter, och storhetsvansinne utan någon som helst täckning, att ta klivet upp.

Orion var ett lag som de flesta utomstående inte tog på allvar. Laget hade fått sin elitserieplats när "ingen annan" ville gå upp efter att ha blivit femma i näst högsta serien 2016–2017. Många tyckte att det var dumheter, och storhetsvansinne utan någon som helst täckning, att ta klivet upp.

Den första säsongen i elitserien slutade med en jumboplats efter att förlusterna avlöst varandra. Belackarna verkade få rätt. Då inget lag ville upp fick Orion ändå ytterligare en chans, på nåder, att spela i högsta ligan.

Det blev en ny jumboplats i grundserien med två futtiga poäng. I fortsättningsserien besegrades Lund. Och även Sollentuna. Vinsten mot Sollentuna tände ett hopp, en tro på att det här kanske ändå kunde gå vägen.

Men i den avgörande matchen mot Lund såg Orion ut som allt annat än ett elitserielag i första set. Misstagen var många. Och inte sällan onödiga. Det blev förlust: 23–25. Därmed var alla livlinor borta. I det läget var det tre raka setvinster som krävdes. I annat fall hade det varit kört.

Så det var tur att en reservutgång öppnades...

Andra setet vanns säkert: 25–18. Jag hade då för länge sedan insett galenskapen att ha jackan med mig in i hallen; fullastad med pennor, nycklar, block, en massa mynt och både det ena och det andra vid sidan av det vilket gjorde att jag inte ville lägga ifrån mig den. Så det var tur att en reservutgång öppnades vilket gjorde det möjligt att få komma ut och få frisk luft och en chans till andhämtning mellan seten. Från värmen. Och dramatiken.

Även tredje setet vanns: 25–20. Och det fjärde, det som var direkt avgörande eftersom en 2–3-förlust ju hade räckt för Lund: 25–15. Då var stämningen på topp i hallen. Då hade det kraftigt ifrågasatta och till och med förlöjligade laget fått sin revansch och visat sin kapacitet. Och då visste framtidstron inga gränser.

I spetsen gick proffsen. Ingen tvekan om det. Men det var inte heller någon tvekan om att det var de egna förmågorna som lyft sig mycket tydligt under de två åren i elitserien. Utan deras positiva utveckling hade det här aldrig blivit verklighet.

Livet lekte för alla i Orion.

Livet lekte för alla i Orion som gjort det ingen – förutom spelarna, ledarna, styrelsen och kanske någon av åskådarna – trott varit möjligt. På egen hand spela sig till en elitserieplats inför kommande säsong.

Laget som säkrade en elitseriebiljett till Degerforsklubben. Övre raden från vänster: Mattias Andersson, Sofie Fahlin, Julie Mota, Sofia Segantini, Vilma Rosengren, "Mandy" Sifferlen och Julia Svensson. Nedre raden från vänster: Elin Johansson, Lillemor Ingebrand, Cissi Andersson och Caisa Johansson.
Foto: Tomas Nilsson

Men något elitseriespel blev det inte. Orion försöker sig nu på en nystart i andradivisionen dit man begärde sig ner på eget initiativ. Utan proffs. Åtminstone under hösten. Med en mycket hemvävd satsning. Och med en kraftig uppförsbacke inför omstarten på söndag. Orion är sist i serien. Nio raka 0–3-förluster efter 3–2-vinsten i premiären mot Svedalas andralag.

Ska det bli en fortsättning i division 1 kan det krävas ytterligare någon eller några rysare även 2020 – kanske i nivån med den som jag räknar som årets match från 2019.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.