En miljon små saker

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Ida Thunberg

Jag ser väldigt lite på tv. Men så plötsligt började jag titta på en serie som fladdrade förbi, och den fångade mig helt och hållet. ”A million little things” heter den. En miljon små saker. Och den handlar just om det, det som seriens Jon brukade säga; att en vänskap inte bara beror på eller består av en sak.

Det handlar om en miljon små saker.

Jag tycker att det är fint, och väldigt sant. Hur de där små små sakerna samlas och blir till något mycket större. Det där som vi gör för varandra även när vi kanske inte tycker att vi gör särskilt mycket alls.

Som när man tycker att man varit en usel mamma för att man inte riktigt haft tid eller lust att spela spel eller gå på lekland på ett tag, eller att lyssna så närvarande på allt som handlar om senaste Arsenal-värvningen eller uppdateringen i tv-spelet, och öppnat jobbmejlen lite för många gånger trots att det var kväll. Men så sitter man där vid middagsbordet och delar med sig av något som hänt under dagen och barnen skrattar, vi skrattar allihop, och nästa kväll hinner jag faktiskt läsa en liten stund ur Harry Potter, och vi pratar igen om sånt som vi gillar och sånt som varit både dåligt och bra.

De små små sakerna, som faktiskt också räknas.

Eller när vi önskar att vi hade hört av oss mycket mer till vännen som är sjuk eller som mått dåligt – då tänker jag att det är viktigt att vi inte låter bli att höra av oss alls, bara för att vi har dåligt samvete. För vännen kanske behöver oss lika mycket just den dagen, även om det har gått ett tag sen sist. Sms:et, telefonsamtalet eller besöket kanske kan bli en av de där små sakerna som ändå räknas och adderas till andra små saker, och som är viktiga just därför.

Efter några tunga dagar kommer jag till jobbet. Jag är supertrött, och all januarigrå färg på himlen piggar inte direkt upp. Jag hänger upp jackan och går in på mitt kontor.

Och det är jättefint. Städat. Skrivbordsskivan är ren. Pappren ligger i fina högar. Och så såg det verkligen inte ut när jag gick härifrån sist. Men Julia som jobbar hos mig har städat även mitt kontor, samtidigt som hon städade resten av butiken. Mitt kontor är inte hennes jobb, verkligen inte. Det bör jag kunna ha ordning på själv.

Men Julia vet att det som får ge vika först när jag är för stressad/trött/låg eller vad det nu är – det är just ytorna runt omkring mig själv. Jag sköter fortfarande allt annat, men mitt eget lilla revir har en tendens att förfalla.

Jag vet inte hur lång tid det tog henne, kanske inte lång tid alls. Men det spelar ingen roll. För gesten är så mycket mer för mig än själva tiden den tog att utföra. Den blev en av de små små sakerna som gjorde att det blev enklare att ta ett steg till den dagen, hur grå himlen än var utanför fönstret.

Vi kan inte alltid utföra stordåd för varandra. Vi orkar inte alltid vara den mamman eller pappan som fixar fantastiska kalas och aldrig kollar jobbmejlen eller Facebook istället för att bygga lego. Vi klarar inte alltid av att finnas där på det sätt vi velat för alla som behöver oss.

Men det viktiga är att vi aldrig tänker att det vi ändå mäktar med är för litet. För det är det inte. Det vi orkar ge – vad det nu än är – är en av ”A million little things”. En av alla de där små små sakerna som, faktiskt, kan göra en alldeles avgörande skillnad.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.