• idag
    2 juli
    18°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    3 juli
    16°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 juli
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      2.8 mm
  • söndag
    5 juli
    17°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      3.2 mm
  • måndag
    6 juli
    18°
    • Vind
      7 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Min Barndoms gata

Familj
PUBLICERAD:
Året var 1962, jag skulle få ett eget rum. För en fyraåring var det himmelriket.

Att få flytta från en visserligen fin lägenhet till ett radhus med eget rum, jag längtade så. Vi skulle flytta till ett nybyggt område nära Sandviksbadet. Jag skulle också få ett syskon inom kort. Jag minns inte alla flyttplaner så bra, men första gången som jag fick gå in i huset och se vart jag skulle bo i framtiden var härlig känsla. Här flyttade barnfamiljer in på hela gatan, barn och ungdomar i olika åldrar. Föräldrar med olika bakgrund och utbildningar. Många var på den här tiden noga med om man var arbetare eller tjänsteman.

Runt vårt hus var det lerigt och pappa skulle anlägga en gräsmatta och en altan. Det tog lite tid eftersom han skulle göra allt själv och samtidigt jobba. Jag och mina lekkamrater sprang ut och in i leran och våra mammor, som var hemma på den tiden, fick städa och hålla rent. De flesta grannar hjälptes åt med arbetet runt våra hus.

En dag kom min lillebror till världen, och det var inte den första ungen som föddes i detta kvarter. De flesta familjer utökades med fler barn. Det kändes ibland som att bo i ”Bullerbyn”.

Vår granne på ena sidan hade redan två flickor, passande nog i min ålder, de blev mina bästa vänner och lekkamrater under många år. Deras familj utökades med en lillasyster senare.

På den andra sidan bodde en familj med en pojke som var i ungefär samma ålder som min bror. Och lite längre bort bodde barn som skulle bli både mina och min brors klasskamrater den dag vi började skolan. Men först var det lekskolan som det hette då. Oj så roligt det var, då hade man blivit stor.

Nu fanns det barn och ungdomar på ”gatan” som vi sa från små bebisar till ungdomar med mopeder och någon hade även bil. Det blev en fantastisk sammanhållning mellan oss barn och ungdomar, vi träffade på ”gatan”, vid stranden nere vid Möckeln, i lekparken och så vidare för att leka, snacka och umgås. Alla fick vara med. Det är klart att ibland var vi osams, retades med mera, men för det mest fanns det någon vuxen hemma som kunde träda in om det behövdes. Vilken härlig tid det var.

Familjer umgicks och hjälpte varandra så gott det gick. Man var uppfostrad att hälsa ordentligt på alla, jag vet att jag till och med neg från cykeln när jag cyklade. Man hade respekt för de vuxna.

Att sedan börja skolan var ännu en höjdpunkt i livet för mig. Jag gick på Brickegårdens skola, en liten skola med få barn. En härlig start i livet.

Jag tänker ofta på denna lilla oas som jag växte upp i, och undrar vart alla barn och familjer har tagit vägen och hur det har gått för dem i livet. Några träffar jag fortfarande med de flesta vet jag inget om. Från min lekkamrat och granne kommer det julkort och vi skriver ibland några rader till varandra för att berätta hur vi har det. Vi bor många mil ifrån varandra, men banden finns där fortfarande.

Anneli Lyckeborn

Så här jobbar KT och Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.