Det hänger på håret

Krönikor
PUBLICERAD:
Torbjörn S. Karlsson

Det har väl inte undgått någon att det har blåst på rejält ett tag.

Så rejält att varje försök att få till en disciplinerad utefrisyr gått om intet på grund av en ’’Yrsätters-Kajsa’’ i högform.

Och jag säger bara, Göran Greider skulle blivit grön av avund och undrat hur jag burit mig åt för att få mina få återstående testar att formatera sig i ett slikt oorganiserat kaos.

Och apropå den glesnande hjässpälsen.

Visst är det en aning märkvärdigt att det glesnar på skulten samtidigt som det frodas utav bara katten i näsa och öron. För att inte ens snacka om ögonbrynen som skjuter ut sina krulliga tentakler med en kvickrots intensitet.

Men hur var det förr i tiden, för en så där drygt hundra år sedan?

Joeda, dä finns att litte nerplitat.

Äldre män di hade håre mittbenat å kammat ner mot örena å bakåt å så stubbat i nacken så att dä nätt å jämt låg mot skjortkragen.

Di yngre di bena håre över vänstre tinninga eller strök håre rätt bakôt å va kôrtklippte i nacken.

En karl skulle heller inte va renrakad i ansikte, hade han inte skägg så skulle han i alle fall ha muntascher.

Ty skägg var en karls prydnad!

Bönner å tôrpere di hade tôrperkrans, dä vill säje att di raka kinner å haka men unner haka å ôpp mot örena fick skägga växe. Polisånger å hakskägg dä kalla di för kejserkrans.

Skollärere, hantvärkere å skogvaktere å en del annre di hade pipskägg å muntascher å en del hade bare bockskägg.

Men fruntimrena da?

Jo de sa att de skela, dä vill säje att de bena håre rakt över hjässa å så slätkamma de ner mot örena å så fläta di håre i två fläter som di la ôpp i en hårkôrg. Öm hårkôrgen va stor så stöddes den bakifrå uttå en svart hårkam.

Långt å tjockt hår va ett fruntimmers stolthet på den tia.

Runt 1900-tale-tale börja en del stadsflecker ha pannlugg å så stubba di håre i nacken å la sej te mä polkahår som dä hette.

Såna nymodigheter fördömdes starkt uttå di strängt religöse.

’’En kvinna skulle bevara sin naturliga prydnad hette det.’’

För att håre skulle bli mjukt å ligge slätt å fint så smordes dä in mä söt grädde. Grädden den tog di i muen å så spôtta di i näven å gne ut’et i håre. Sockerlösning va också bra för samme ändamål.

En sockerbete fick smälte i muen å saliven spôtta di sen ut i näven å gnodde in i håre.

Sockre kunne fôlle gå an men hur geck dä mä grädden ätter ett par da’r unner högsômmern?

Men hur som hälst mä dö, för å komplimätere frisyren så bar bå’ ällre män å kvinner ringer i örena.

Å di skulle var uttå gull eller bly.

Blyringera dä trodde di va bra för hörseln å mot huvvevärk. Gullringera däremot ansågs vare bar mot alle sôrters ’’fluss’’.

Å när skomakern kom å laga te skor ôt familjen så fick han sticke hôl i örsnibbera på dôm.

Så va dä mä dä, så dä så!

Kommer till slut att osökt tänka på den fåfänge mannen som gick till frisören för att få ordning på sina tre återstående hårstrån.

Första gången ville han ha sidbena. Andra gången när det bara återstod två strån nöjde han sig med mittbena och tredje gången när det bara fanns ett strå kvar bestämde han sig slutligen och sa till barberaren:

-Asch, i da får du improvisere å bare rufse te’et litte.

Så oavsett tillgång på hårsvall kan man i alla fall konstatera.

Det hänger på håret.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.