• idag
    31 maj
    17°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    26°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    3 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    4 juni
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Jag saknar mötena som aldrig kommer att bli av

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Småpratet med kvinnan som äger det lilla hotellet. Servitören som delar med sig om sina kunskaper om den nya rätten på bordet framför. Det oväntade samtalet med paret vid bordet bredvid. Skratten tillsammans med guiden som leder oss runt på okända marker.

Jag inser allt mer att jag även saknar de okända människorna, inte bara mina nära och kära.

Jag saknar att vara därute någonstans, hämta nya erfarenheter och minnen från människor jag aldrig träffat förut och kanske aldrig kommer att träffa igen.

Jag saknar resandet.

I hela mitt vuxna liv har det varit en stark drivkraft hos mig – att veta att jag ska iväg. Planerna. Att börja skapa en resa, envist sökande. Kartor, googlande, och till slut en bokning. En markering i kalendern som i samma stund blir till moroten jag kommer att sträva emot fram till dess.

Den här våren och sommaren hade jag många målbilder. Jag och Lina på en uteservering i Bukarest. Bilder skickade på mobilen från Patriks och Jacks fotbollsäventyr i London. Jag och Milo tillsammans på tåget över de skotska högländerna. Hela familjen som äntligen skulle upptäcka Island i sommar.

Att prata om sina egna resor känns ju på sätt och vis banalt, det är ju alltid så i kriser som handlar om människors liv och hälsa – att allt annat såklart blir underordnat.

Men i allt detta så är vi även bara just människor. Vi har alla saker vi tar till för att må bättre. Vi har våra sätt att hantera stress och oro på. Vi har drivkrafter som får oss att kämpa hårdare för att nå våra mål.

Vi har drömmar, och just nu saknad efter människor vi inte får träffa och planer som aldrig får verkställas.

Och allt detta måste vi ju få ha, utan att det betyder att vi jämställer det med de sorger som följer av att människor blir sjuka och dör i en tuff och svår sjukdom. Jag tror att det går att känna samma sympati för dem som drabbas, och samtidigt ibland tillåta sig att sörja även de i sammanhanget små sakerna som inte blev av.

För mig är det en stor tomhet att inte ha någon resa planerad, och det handlar inte bara om just själva resan. Det handlar lika mycket om vetskapen om att den ska komma, om att jobba lite hårdare och lite effektivare veckorna innan för att jag vet att belöningen snart är där. Det kanske kan låta märkligt för den som inte delar samma passion, men för mig är det nästan ett beroende som skapar en krypande, malande känsla inuti när det inte blir tillfredsställt. En känsla av att något är fel. En känsla av att något saknas – nämligen det där som skulle bära mig även de tuffare dagarna.

Det där att veta att markeringen i kalendern ligger där och väntar.

Jag saknar mötena som aldrig kommer att bli av. Mötena med platser och alla de okända människorna och samtalen därute.

Jag saknar känslan av att vara på väg.

Nu försöker jag hitta nya glädjeämnen att hålla i, som får bli min extra bensin den här sommaren. Resor nära hemma, upptäcktsfärder efter nya platser och planer som kan bli till nya kryss i kalendern.

Det blir inte som det var tänkt, och det finns en ledsamhet i det. Men det kan ändå bli bra. Annorlunda, men bra. Trots allt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.