• söndag
    1 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    2 nov
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    3 nov
    10°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Yrjös tårar gav mig gåshud

Fotboll
PUBLICERAD:
Maja Edlund och Yrjö Toivonen kramas om efter slutsignalen.
Foto: Fredrik Narvelid
Jag trodde inte att lördagens division 3-avslutning i fotboll skulle beröra mig så pass mycket som den gjorde.

Jag kanske börjar bli blödig så här på senare år. Min 30-årsdag närmar sig nämligen med stormsteg. På Kalhyttans IP i Filipstad fick jag se så oerhört mycket glädje och tårar att jag själv kände hur det började vattnas i ögonvrån.

Man kunde verkligen ta på spänningen när matchen blåstes i gång. Degerfors pumpade på direkt från start och Jessica Karlsson gjorde 1–0 redan i den åttonde minuten. Samma Karlsson blev sedan varnad i den 25:e minuten och jag tror nog att Werner (tränaren) skrek "lugn Jessica" upp emot tio gånger resten av matchen. Livrädd för att se sin nyckelspelare dra på sig ett andra gult kort.

Rosie Orr gjorde 2–0 med ett vänsterskott och unga Jamie Tiuraniemi satte trean precis före halvtid. I paus gick jag fram till Degerforsbänken, där tränaren Yrjö Toivonen precis hällt upp en kopp kaffe, och frågade vad det stod i Arvika–Gunnarskog. "7–0" fick jag som svar. Han var inte orolig.

Jag begav mig till bilen för att söka lite värme den här kylslagna septemberlördagen och räknade snabbt ut att Degerfors fortsatt hade en fördel i målskillnaden. Nu sex mål i stället för tio.

Efter en lite trevande start på andra halvlek, där Werner manade på sina tjejer längs sidlinjen, gjorde Emilia Dahlström 4–0 i den 58:e.

Jag tittade mot Werner, 20 meter bort, som bara skrek "hämta bollen, fortsätt framåt". Då insåg jag att Arvika, som väntat, gjorde slarvsylta av Gunnarskog.

Medan jag stod där längs sidlinjen blev jag otroligt imponerad över hur fokuserade tjejerna i Degerfors var. De bara körde. Precis som Werner sa åt dem att göra.

När Degerfors gjorde tre mål inom loppet av tio minuter, ett av Jessica Höglund och två av Maja Edlund, kändes det ändå som att skulle gå vägen.

Samtidigt bad Werner sin mittfältsgeneral tillika sambo, Rosie Orr, att stanna hemma och inte följa med upp i anfallet lika mycket längre. Degerfors hade 7–0 och i slutskedet gjorde Tyra Eriksson åttan. Domaren blåste av och DIF-spelarna samlades i en ring på mittplanen. Jag frågade Werner vad det stod i Arvika och fick som svar "15–0, de behöver göra tre till på övertid för att det ska skita sig".

Därefter följde några spännande minuter med scrollande på diverse telefoner. Då det helt plötsligt hördes ett jubel från tjejerna som stod och höll om varandra. Det var slut. Arvika vann "bara" med 15–0 och Degerfors var klara seriesegrare.

Glädjen var ofattbar. Maja Edlund slängde sig, gråtandes, runt halsen på tränaren Yrjö Toivonen vars kinder fylldes av tårar. När jag sedan gick fram för att intervjua mister Toivonen hade han svårt att få fram orden. "Jag känner en enorm värme för det här laget" hann han säga innan tårarna fortsatte att forsa ner längs kinderna.

Det här Degerforslaget, med Werner, Toivonen och Sören Jönsson som tränare, har på två säsonger avancerat till division 2. Firandet fortsatte i Filipstad och med största sannolikhet även i Degerfors. Jag själv vandrade bort till bilen, berörd till 1 000 och med ett oförglömligt minne i bagaget. Tack, Degerfors IF!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.