• idag
    25 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    26 okt
    12°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    29 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Avståndstillvaro

Familj
PUBLICERAD:
Hösten är här. Lönnarnas löv har börjat skifta i gult och rött. Det är så vackert!

Sommaren som kom och gick var inte som andra somrar. Den gick, konstigt nog, så fort. Vecka efter vecka, månad efter månad kom och gick. Hur kan det kännas som att tiden rusar fram?

Kan det vara så att när alla dagarna är lika och inget särskilt händer uppfattas det som att tiden går fortare? Det borde ju vara tvärtom.

Coronapandemin, hur tacklar vi den? Det är som att en grå, fuktig filt har lagt sig över tillvaron.

”Håll avstånd, tvätta händerna ofta!” Det har vi uppmanats till i radio och TV flera gånger varje dag.

Håll avstånd!

Inte en kram sedan i mars. Det är ett så annorlunda och konstigt liv nu.

Hur kommer det att bli framöver undrar vi. Vi har den här avståndstillvaron gemensam, alla människor. Nu hjälper det inte att vara rik, vacker, intelligent eller berömd. Alla delar vi samma undran och oro inför framtiden.

Vi får följa epidemiologernas uppmaningar och råd. Eget ansvar är det som gäller, och vi får glädjas med dem som klarat sig igenom coronan och fått återvända hem.

Hur ska vi tackla våra frågor som ingen har något svar på, så att hoppet tänds?

Jag kommer att tänka på ”Emil i eken”, en man som hade varit smed i Stockholm. Han hade stått i bostadskö i åtta år. Under den tiden hade han bott i urholkad ek, året runt. En dag mötte han en dominikansyster i en park. – Hej, kom och sätt dig, sa han till henne. Emil började berätta om sitt liv, om hur kallt det var på vintern ute i skogen.

– Men jag är aldrig ensam, sa han.

– Hurså, undrade systern.

– Jo, jag har Herbert. När det blir svårt vänder jag mig till Herbert.

– Vem är Herbert?

Du förstår, jag kan inte säga Jesus, så jag säger Herbert i stället.

Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.

Bär oss igenom skuggorna här.

Du som är i oss mer än vårt jag

famna oss när vår tillit är svag.

Ps.nr. 847:3 Psalmer i 2000-talet. Text: Per Harling

Karin Björzén

Så här jobbar KT-kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.